Allt mellan himmel och jord! Men mest svek...

Hej på er!



Jag startade denna sida för första gången i mit liv nu och började med inledningen om att det bör med stor tillförsikt att inte kritiseras för hårt på en gång utan visas lite hänsyn innan klagomålen kommer ;)

Nej då men låt oss börja denna färd.



Jag valde detta istället för att kasta ur mig en massa elakheter till dom som svikit mig så kanske detta kan fungera istället, att få utbyta av andras tankar och som inte är för nära inpå mitt riktiga vardagslunk. Helt klart värt att testa ändå.



Jag blev dumpad för exakt 48 timmar sedan. Vad innebär det? En djup besvikelse och självklandrande kommentarer som: Vad gjorde jag nu igen som vart så himla fel?! Killen i fråga svarar: nej det är inte ditt fel, du är en fantastiskt, underbar kvinna och någonstans på vägen här orkar jag inte ta in mer. Jag valde att lägga luren i örat på honom...



Inte det mest genialiska draget kanske lite smått omoget vill jag erkänna, men vad ska man göra? Skälla ut honom för att han för bara sex veckor sedan säger att han aldrig vill förlora en annan? Han trodde på oss. Men nu trodde han inte att vi hade förutsättningarna, han ville inte ha en familj. Men det visste både han och jag redan innan och vi inledde en date historia som ändå varade i 7 månader.

Nåväl sårad igen ,sviken igen, utelämnad igen med alla dessa frågor, vad var det som egentligen hände?

Jag tror att det som hände var att han vart för rädd för att verkligen älska en annan människa igen och för att kanske skydda sig själv att hellre dumpa än att bli lämnad.



Det som gör mest ont är allt man har berättat för varandra allt man sagt i förtroende, allt inom ramen av flera månaders nyfiket, trevandes och känslomässiga bergdalbana för att finna lyckan att få bli älskad och kunna älska tillbaka. Att veta att denna magiska förstroende nu kan stå på sin spets och kanske tom förgöra en annan?

Men jag ältar visst när man undrar säger Han.

Tillit är inte en lätt sak, tilit är en komplicerad historia och ändå vill mitt naiva tryne gå på den niten om och om igen! Är det någon här i världen som kan känna likadant? Om man nu inte vill leva ensam, men vill finna en livskamrat att dela livet med men inte med kraven att bli sambo, villa, hund, giftemål etc utan bara en man man får dela allt med? Inte bara nöja sig med sina bästa vänner utan även ha den man som man får komma hem till och säga allt till utan att han skall dra för att man vill prata ur sig.
Nej då var det ält igen e Hans öron.


Jag gillar inte tiden efteråt då jag vid flera hundra tillfällen fått kniven i ryggen av mina närmaste och inte bara av mina ex utan min egna familj.


Jag hoppas att detta kan vara för andra och mig en trevlig blogg som kan få livet att vara värt att leva. Ja det kan uppfattas fyrkantigt men det jag menar är att man lever i Svergie där det sägs vara en öppen frihets yttrande om man inte kränker någon, men det mest svåra som "svensson" verkar ha är just detta att våga ha tillit till våra medmänniskor. Denna strävan att få prata ut utan att bli nedvärderad ifrågasatt utan bara för att tänka istället: jasså tänker du så det skall jag ta mig för vana att lära mig utav.


Jag har en önskan om att man skall kunna luta huvudet emot någon utan att den andra skall tänka; vad är denna ute efter nu då? Denna misstänksamhet man har gentemot varandra men det vi alla vill är väl att finna någon man skall kunna lita på?!



Jag ville lita först på det mitt hjärta ville och sen på vad min fd. sade sig gilla hos mig, jag ville sååå gärna våga älska igen om inte annat bli älskad och sedd igen. Men inte då. Då man frågade vart vi var på väg går vi åt samma riktning eller bara flyter vi omkring, nej då ställdes det för stor press på stackaren. Tjatig igen enligt honom.



"jag älskar dig bäst på distans." Ok. Då vet jag.



Tänk er allt man berättat blottat sig, för att man själv har övertygat sig om att nu är det dags att våga ta steget till en trygghet som kallas kärleksfamnen. Den som alltid står där med öppna armar och som bara finns utan ord men med värme och förståelse.

Han säger at han behövde mig ville leva med mig se vart vi bar iväg men det gick bort när allt annat i hans övriga liv rasade in i hörstens mörker igen.



Den finns inte där nu. Besviken, sviken igen och igen och igen och det enda som får mig att känna nu är hur liten och sårbar jag är. Hur jag succesivt bygger upp ett revir en mur som ingen annan kan riva än jag själv för att jag har tappat tilliten till andra i detta fall, män.



Kommer man alltid få vara den där mamman som ständigt är rädd för att få dö ensam på något hem, bli bortglömd och kanske inte ens tilltittad då och då på hemmet?



Mamman som inte lockar till sig mer är äldre feta, svenska gubbar som säger: "Vart är du ifrån, Thailand? Hur länge har du bott här då?" Det är verkligen tillit i en liten käck ask. Man är inte mer värd än att man kanske borde vara mer lättlurad om man skulle vara ifrån dessa "billiga" ställen.

Ni får ursäkta mig menar inte att kritisera dessa kvinnor som kommer hit som kanske utfattiga och som söker lyckan men snarare tvärtom, om något så är det nog DÅ man kan snacka om tillit. de är helt utelämnade och då har man inget annat val än att hoppas och tro att man skall bli bra behandlad.



Tillit till mannen som lovar guld och gröna skogar och som säker i första tiden dyrkar sin kvinna som glatt sväljer alla komplimanger. Vad vet jag jag är bara en ensamstående mamma som verklige har tröttnat på alla lovord från fega tragiska män som inte vågar satsa utan bara stoppar huvudet i sanden och säger att det inte passade, var inte riktigt vad han hade tänkt sig.



Jag är rädd för att det skall utnyttjas denna skit tillit detta förtroende man strävar efter för ingen kan väl leva utan att lita på sina närmaste, sin respektive?



Vad vet jag jag är bara en sårad mamma just nu som inte kommer våga lita på någon kärlek i första taget. Jag är dock inte bitter för det är en annan farlig fallgrop.



Jag träffade en man som mår för dåligt och som påstod att vi bara drar ned varandra i varandras sårberhet, men jag förstår honom mer än vad han kanske tror på själv. Han älskar mig säger han men bäst på distans, det är fint hjärtat.



Letar vidare medans jag slickar mina sår och tackar det högre väsendet om att mina barn älskar mig vara sig jag på vilket humör jag är på vare sig hur illa det är omkring mig. Jag bara önskar att man kunde få bli älskad igen för att jag har barn inte för att jag är en juste asiat i lyxförpackning som uppenbarligen bara har killar som vill ha en så länge bäst före datumet inte har gått ut och sen kommer på "oj har du barn men jag vill inte ha familj det sa jag från början" och tittar på en oförstående på en men ändå har varit med mig i 7 månader.... Men det var väl någon annan slags tillit.



Vad vet jag jag bara svammlar på min första blogg sida, som jag förhoppningsvis får till något intressant och läsbart. Så småningom. Hälsar er trevlig kväll och att vi säkert hörs snart igen om jag törs fortsätta. ;)

MizzLi